Alla är förblindade av hat, girighet, yta, pengar, svartsjuka, fördomar.
Affektinkontinens betyder "en oförmåga att hantera sina känslor". Det är vad jag har just nu, efter den här helvetsdagen. Pressen ringer lika ofta som mina närmaste, men det får man ju vänta sig om man lever som jag!
Okej, men nu tillbaka till det "riktiga", jag ska nu lägga in en text som visar hur jag hade det för två år sen. Sen får INGEN glömma att JAG vet att folk har det värre, har haft det värre och kommer alltid att ha det värre än mig. JAG ska bara berätta min historia till slut och ingen JÄVEL behöver läsa eller lyssna om dem inte har intresse för det. Förstått?????
BTW Sverige är ett fritt land. Visst åsikter, men gott samspel mellan människor då?
Okej här kommer en dag på behandlingshemmet för två, tre år sen:
Jag saknar dig mamma, jag saknar dig pappa, jag saknar dig Jack, jag saknar dig Rick, jag saknar dig mormor, jag saknar gamla tider då jag bodde hemma, jag saknar allt som en gång blommade i mitt liv. Som var den dyrbaraste kraft jag bar på, den som jag levde på, den som jag satt fast som en parasit på.
Den jag aldrig skulle släppa, den som drogs så hårt ifrån mig, den som aldrig kom tillbaka, den som gjorde den mest hemska tomheten till ett faktum, den värsta mardrömmen någonsin.
Den blev till verklighet.
Orana (hemmet jag bodde på då)
Folk säger att vi är konstiga, vi tjejer här, dem är rädda för oss. Ingen vågar erkänna att vi faktiskt existerar.
Min bästa vän, vill inte prata om sina ätstörningar som är hela hennes liv just nu. Bara för att jag tar personalens råd och andvänder dem till att hjälpa henne.
Sandra, min bästa vän kan inte prata om känslor, hon släpper aldrig in en. Hennes skal är så hårt att man kämpar tills krafterna tar slut. Adhdn är skit.
Pappa vill inte prata om sina känslor, han är psykopat säger dem. Dem pratar om min pappa som om han vore en död människa, dem skriver fula saker om min döda lillebror på nätet.
Min terapeut säger att jag aldrig kommer att lyckas. Jag får inte ta en frisk nattpromenad, det är emot reglerna.
Är det så konstigt att inte lyckas när man inte ens får ta en jävla nattpromenad?
Vad har jag gjort? Inget, inte ett skit...
Jag måste vara hemma vid tio, jag bor med nio psykiskt sjuka tjejer per dag. Alla ger än olika direktiv, alla skäller på en, ingen vet hur livet smakar.
Ibland tror jag dem vet det, men sedan när jag har den tanken i huvuvdet försvinner dem in i sin glasbubbla igen. Den dem tror så starkt på, den som de säger är verkligheten.
Journaler
Diagnoser
Starka tabletter
Adhd
Asberger
Självskadebeetende
Anorexi
bulimi
tvångstankar
hyperaktivitet
kleptomaner
självmordstankar
prostituerade,
manodepressivitet
stilnoct
theralen
prozac
socialfobi
Överytliga
manipulativa
minimytomaner
sociopater
tablettmissbrukare
depressioner
flashbacks
ångestattacker
lögnare
drogmissbrukare
alkoholmissbrukare
regler
påtvingad terapi
tider
scheman
sysslor
ingen frihet
analyser
tester
Allt detta upplever jag varje dag, ungefär allt detta. Jag har sett allt detta i hela mitt liv, jag lever sida vid sida med det. Jag har inget av det, jag är inget av det.
Varför tror orana (hemmet) att jag skulle ta den dåliga vägen i livet? När jag har levt och sett all skit i mitt liv i så många år, i halva mitt liv, mer än det?
Jag rymmer för att jag inte vill vara här mer, men det får jag inte säga för då säger dem att jag inte kan vara här med en sådan inställning och då hamnar jag på ett låst ställe. Med kanske onda dårar, här är vi iallafall goda dårar.
Jag har inte gjort något för att vara här, jag har varit lite tonåring när jag var yngre när jag bodde i fosterhem. Kanske lite extrem, men jag var aldrig en fara för någon annan eller mig själv.
Jag har råkat illa ut, det har jag velat frivilligt eftersom jag trodde att någon skulle se mitt rop på hjälp.
Jag bor på ett behandlingshem med dårar, likaså har jag blivit. Med en pappa som är sveriges farligaste sociopat, med en mamma på droger, tabletter och alkohol, med en lillebror i ett låst fosterhem, med en bror i graven, med ett hemskt förflutet ingen tänker på (dem tycker jag tycker synd om mig själv)
Vänner som inte förstår behandlingshemmet och varför jag är här, dem drar sig undan.
Situationen ska inte förklaras, skitsamma.
Alla mardrömmar i mitt liv har besannats, alla mina rädslor har jag fått möta ALLA. Jag var rädd för hem och psykologer, och allt på listan lite längre upp. Allt det har jag levt med, allt det lever jag med. Kan någon lära mig leva med det ?? Leva med all smärta??
Jag vill resa, jag vill känna musiken igen, blommornas doft, havets vågor mot kroppen, skogens fuktiga grandoft, jag vill var med dig pappa, med dig mamma, med dig Rick, FÖRLÅT att jag ringde inte på din födelsedag, snälla förlåt mig.
Förlåt för att jag inte är stark nog, förlåt för att jag inte klarar skolan just nu, förlåt för att jag inte räddade dig jack, förlåt för att jag inte räddar dig rick, förlåt för att jag inte ringer dig mormor, förlåt för att jag inte ringer, förlåt för att jag inte räddar er, förlåt mamma för att jag inte känner dig längre, förlåt för att jag inte förstod.
Förlåt för att jag är svag pappa, för att jag inte spelar spelet på rätt sätt. För att jag inte klarar av allting, livet.
Hur är livet? Hur ska det vara? Är smärta något bra egent...ligen?
Håll ut jackie
Så, gett lite av mig själv, ett mjällkorn i håret typ. Jag menar på efter detta att jag har blivit en så jävla bra person efter all skit och att folk oftast klagar på sina uppväxter samtidigt som de trycker upp en heróinspruta i armen.
Så PARADISE HOTEL är fan en utav de bästa saker jag gjort. Jag kommer aldrig att se det som ett misstag eller ångra någonting, för jag har sååå många fler sidor och en av dem syns bra i prorammet ;D
Har ingen aning hur man gör med bilder för att få bloggen snygg, hmmm...är i inte van vid detta ju! ;D
Jaja, bilderna med skärsår är tjejer jag känner,folk brukar bli lite smått skrämda.
Kyssar till er som börjat läsa, hehe! 
