Cimons blogg

Jag gick över till att svara på era mail istället. Mycket för att hitta inspiration, det ska ni veta. Ni är så öppna, kärleksfulla, roliga och kloka. Men, väldigt ofta kommer dessa mail som får mig att rysa.

Det här med att vara sig själv är inte alltid det lättaste i väldigt många situationer. Ibland, klarar man inte ens av sitt riktiga jag, ensam i ett rum utan möbler eller annat sällskap än just sig själv. Då har det gått långt, för långt!

Jag har haft turen att vara uppväxt med att alla är lika värda, precis alla. Oavsett bakrund, ursprung, sexuella läggningar etc. Därför har jag alltid haft möjligheten att välja precis vilken väg jag vill gå, punkt slut. Inga konstigheter om jag skulle välja att bli delfinuppfödare istället för traktorförare, eller hockeyproffs.

Därför har jag alltid kunnat vara väldigt bekväm i mig själv sen en tidig ålder. Jag är uppväxt med att vara annorlunda, udda, en tönt, konstig, fjolla, lillagammal. You name it, och jag har hört det. Som ung förstår man inte riktigt varför, och det kan krocka i vardagen. Varför får man inte bara vara, jag? Och det känns som att väldigt många utav er befinner er där. Instängda i er själva, och ropar efter att få krypa ur skalet.

Och kom ihåg att väldigt många har problemet att deras problem inte är tillräckligt stort för att få vara ett problem. Inget, är för litet eller för dumt för att det ska bli taget på allvar. Jag tar er på allvar. Även om det handlar om att ni vill våga ha på er dom kläderna ni gillar, att ni vill våga vara kärleksfulla utan att anses vara fjolla, hur ni vill fly för att ni inte känner er hemma, ni vill till Paris och plugga mode men vågar inte berätta det för resten utav Hockeygrabbarna i Norrland. Ja, era berättelser kan göras långa.

Ni kan inte förlita er på någon annan för att ta det klivet. Först och främst måste du lita på dig själv till 110% trust me! Och ni kommer att må så mycket bättre i vardagen. Ta det ett steg i taget, och känn efter hur bra det känns för varje kliv du numera tar, när du får vara den du är.

Kan jag vara bekväm i mig själv, må bra i mitt eget skinn, och vara precis den jag vill. Då kan ni det också. Och det här är främst riktat till er grabbar faktiskt. 7/10 mail kommer ifrån grabbar i alla möjliga åldrar när det handlar om just detta. Och jag försöker absolut inte leka psykolog, eller visa mig veta bättre än någon annan. Jag öppnar bara upp mig för er som ni öppnar upp er för mig. Inga konstigheter.

Nu, forstätter vi att ha en så in i helvete bra Torsdag!

 

Sitter på Malmen igen och försöker jobba igenom massa skit som blivit dammigt på hyllan. Men, det går inte. Jag försöker sitta mer en järnfast blick på uppgifter, bokningar, projekt, fakturor hit och dit... Men så tar det en minut och blicken släpper. Sen finner jag mig själv stirra på koppen, dra en suck. Borra ner hakan i min handflata och kolla ut genom fönstret.. Suck.. Lutar mig tillbaka och biter på pennan. Suck..

Kollar på telefonen och vill att hon ska ringa och berätta att hon tagit ett tidigare plan hem

 

 Hittade en intervju som Filippa LundModetrumman.se gjorde för ett tag sedan. Är ni nyfikna på varför det snackas flanellskjortor och bebisar, så hittar ni allt ni behöver veta om mig HÄR!

Jag har kommit underfund med en viss manskärlek. Det pirrar i magen och jag vill busa och retas! Ta ett stadigt grepp om nacken och ruska om svallet. Det är ju inte speciellt ofta man fantiserar om en man. Ja, inte för min del i alla fall. Men på senare dagar så har en person fått mig att tänka på gröna ängar och ljusare framtid.

Jag tror att jag äntligen har fått min ponny i tillvaron jag aldrig hade tillåtelse att ens prata om som unge. Titta, min ponny!

Goddag mina vänner! Har suttit i möten hela morgonen, och sprang från det ena till det andra och hamnade tillslut på Scandic Malmen. Sitter i hotell-lobbyn och vakar som en hök...

Idag har jag nämligen bokat in intervjuer för en ny assistent, och ryktet spred sig genom djungeltrumman. Medans alla stackare sitter framför mig i Hot-Seat så får dom redan nu se mig i action när jag blir förbannad på puckade människor i telefonen. Man känner hur deras tunga slickar mig i örat genom andra sidan linjen.

 

 

Tänkte ta en break när som helst och sleva i mig en lunch. Idag, ska bli en bra dag utan magsår eller ögon som kollar i kors... Andas in, Andas ut... Andas in, andas ut....

Eftersom jag inte får upp några bilder på den här jävla webben för tillfället (chop chop redaktionen, buss på problemet) så tänkte jag bara kort meddela att jag sätter mig och svarar på era mail och kommentarer nu. 

Jag har ju tagit mig själv i kragen och dokumenterat hela den här jävla dagen med bilder till er. Så skyll inte på mig nu, jag har dragit mitt strå ut häcken. Men nu finns jag här för er så ni vet. Mina fingertoppar kommer att glöda när jag är klar, sanna mina ord!

Jag har ju helt missat att berätta vad som hände här om dagen! Haha. Jag sitter redan nu själv och biter på naglarna, hoppar upp, upp upp i min stol med grym fjädring och skakar på huvudet i all världens fart!

Det börjar med att jag strosar i harmoni längst Södermalms gator, bakfull (vad annars) och otroligt sugen på att få krypa hem från gårdagens bravader. Detta är alltså mitt på ljusa dagen. Plötsligt hör jag ett galloperande ljud och någon som ropar mitt namn. Jag tar ett djupt andetag, drar upp smilet och vänder mig om.

-Förlåt Cimon, jag om någon vet ju hur detta kan vara en mardröm, men jag är bara tvungen!" (Jag, jo jag gapar... Öppna ögon) -Måste bara säga att du är ta me fan klockren!" (Jag.... stirrar och gapar ännu mer. Ögonen börjar nu få liknelse till golfbollar) -Jag tycker du borde fundera på att börja köra standup med mig!" (Jag ger mig själv en örfil, SMACK! En fet en. Självklart undermedvetet mina vänner, självklart)

Framför mig står ju för i helvete Björn Gustavsson och hyllar mig till skyarna. Den lilla gottegrisen alltså. Och vi stod och snackade på om allt möjligt skit ett bra tag. Tillslut säger vi hejdå, jag går runt krönet och känner efter om jag skitit i kalsongerna.

Check, hybris över mitt egna kändisskap, borta! Jag har fortfarande idoler. Vad tycker ni, ska jag slå Björnen en signal och föreslå en duett på scenen kanske? Skulle ni kasta trosor eller bananskal på mig?

Anna, jag är på din sida. Jag förstår inte hur i helvete jag ska kunna få in klippen på den här jävla webben... Om ni är nyfikna på varför jag gör ett litet gästspel i senaste avsnittet utav Glamourama så hittar ni det HÄR!

Tänkte ursäkta redan nu för alla krossade hjärtan som kommer att bulta efter ni sett det. Som sagt, efter att ha varit omringad utav dessa jävla kameramän i flera månader (no offense Köttis) så slutar man tillslut bry sig om hur man ser ut. Det är bara att bita i det sura äpplet damer. Enjoy!

 

Har hört att det här ska vara någon som kommer väl till hands för både bloggare och läsare. Så nu drar vi alla vårt strå i stacken, ni hittar mig HÄR!

Prenumerera på innehåll