back on track

he8xvS adymfwzepbct, [url=http://jzxvatpthpwc.com/]jzxvatpthpwc[/url], [link=http://zpauiztziuoy.com/]zpauiztziuoy[/link], http://ollxmflctpdb.com/

Det finns ingen taktik, något sätt att gå tillväga som är bättre än det andra. Det sker av sig självt, försök bara att vara positiv. Dagarna går, försök att leva dom. Tiden är din bästa vän, den kommer sakta sudda ut ditt förflutna och känslor som en gång fanns kommer om ett tag att vara svårare att nå. För mig tog det ett år. Nu är jag hel och glad.

Jag e en ny bekantskap.
Men läser din blogg väldigt ofta.
Beklagar din sorg o förstår din smärta.
De e inte lätt här i livet. Man ska få känna på smärta flera gånger om,men oxå väldigt mycket glädje.
Men som de sägs så blir man starkare av varje motgång här i livet. Även om man inte vet om de.
Jag själv har varit me om både skiljsmässa inom familjen,en förälder som haft den hemska sjukdomen C o även fått mitt hjärta krossat av den man älskar.
Så ja förstår din smärta.
Den man aldrig tror kommer gå över,utan som man tror kommer bli ens vardag.
Men av erfarenhet så vet ja att de kommer bli lättare att bära o du kommer att må bättre. För varje dag.
Man kommer inte glömma,såna här saker kommer alltid att finnas me i ens hjärta. Men med tiden så blir de minnen,bra som dåliga. Ditt hjärta kommer bli helt igen.
Och då kommer du känna dig starkare än nånsin.
Du kommer möta så mycket lycka i framtiden.

Ja hoppas att du ser detta.

Må gott.

/M

Jag älskar ditt sätt att skriva. Tycker väldigt mycket om din blogg och ville bara att du skulle veta det. Keep on rockin'.

även fast det gått fem år så har jag inte kommit över honom. sjukt men sant. jag blev så förbannat förälskad när jag var 15, nu är jag 20 och sitter fortfarande kvar på samma plats - med bara han i mina tankar. dock har jag lärt mig att leva med känslorna och det krossade hjärtat men vissa nätter gör mig ändå illa.

När min kille dumpade mig för två år sen. Då såg jag mig själv som död under en veckas tid. Allt jag såg var svart. Allt jag gjorde var att ligga i sängen och äta och sedan gråta mig till sömn. Jag gjorde ingenting, jag såg ingen mening med någonting. Det Efter ett halvår började jag känna mig lite som en människa igen.

Man kommer över det, men visst kan det ta lång tid. Nu två år senare så tittar jag tillbaka och är lycklig över att jag en gång fått ha honom och att vi kanske egentligen inte var menade för varandra.

Cimon, kom ihåg att du har så många människor där ute som stöttar dig!Från mig till dig. You're the king!

Ta dig i kragen och kööör! Jag vet, de där känslorna är svåra att bli av med, men det är fan inte omöjligt. Komigen. Du klarar det!!!

Tiden läker alla sår men suddar inte bort ett ärr.

Jag vet preecis hur det är... Kämpigt som fan och inte vill det gå över heller och det känns som det kommer ta lång tid... För lång tid.

Det har gått över fyra månader då min kärlek valde att släppa taget om mig. Jag är ännu inte över honom och jag är konstant känslomässigt instabil. Så fort någon försöker komma mig nära så blir jag som en förstelnad gipsfigur som det skriker "Do not enter" om.
Några kamrater till mig tar det för givet att jag nu ska ha kommit över honom med tanke på att det gått fyra, snart fem månader. Men vem fan bestämmer hur lång tid det ska ta för sitt hjärta att läka? Jag menar, bara för majoriteten av Sveriges dumpade människor kommer över hjärtekrossandet relativt fort betyder inte det att alla gör det. Dessa generella slutsatser. Djup suck.

Men vet du vad, Cimon? Vi är inte bittra för det. Det måste vi lova oss själva. Så småningom kommer det faktiskt gå över och vet vi bara om det - så löser det sig.

Du är bra.
/Johanna, 21, Markaryd.

Jag vet hur det känns att inte kunna vakna, att enbart stirra in i väggen och önska att livet vore annorlunda. Tankarna går till varför man lät en person komma så nära.
Jag vill hoppas och tro på kärleken men just nu gör jag det inte.

Brukar gå in på denna blogg och må lite bättre ibland. Läs den så kanske du inspireras till något annorlunda.

http://leloveimage.blogspot.com/

Om det är till någon större eller mindre tröst så var du förbannat snygg igår, och även om det kan vara irriterande att människor tror att allting är lätt och att man möter livet med en benhård yta, så såg det inte ut som att någonting kunde plöja ner dig där du stod med ett plastglas i handen under gårdagskvällen. Kanske en liten glimt av sårbarhet i ögonen, mer tydligt för oss som följer dig. (Om du tänker att "nej men nu snackar fröken goja" så såg jag dig på Isabellas releasefest igår. Jag var också där.)

Och det kommer en vardag där vi alla behöver vara destruktiva. Förstörande och smutsiga i jakten på läkande. Tiden.... tiden har ingen större betydelse när det gäller att läka sår. Inte mer att det där första slaget som gör att den där första biten av hjärtat lossar, blir allt mer otydlig. Det enda som läker ett brustet hjärta är det samma som krossade det och hur förjävligt är inte det att behöva inse i stunder då man ligger i fosterställning och bara låter all sorg dränka en helt?

Även om du inte klarar dig bra nu. Om vardagen bara är en tagg i hjärtat och ingenting når sina riktiga nivåer, så vet jag att du kommer dit. Du kommer till en punkt där där du står nu är en bahaglig plats. Håll bara ut. Vi tror på dig.

Det tar den tid det behöver. Hatar den meningen men finns inget annat man kan göra. Cimon du är grym och dina ord är alltid så kloka, allt du säger makes sense. I know how you feel och fortsätt så om det är det som kommer till dig. Acceptera känslorna du har just nu och låt dom vara som dom är. Ta dagen som den kommer, tillslut kommer allt kännas mycket lättare, även fast det verkar så långt borta just nu.

Somsagt, du är grym och värd någon som känner likadant för dig som du för henne. Glöm inte det!!

Uh låter inte roligt, ett brustet hjärta gör ont!!

Såg dig på snaps förra onsdagen föresten, måste säga att du ser jävligt bra ut i verkligheten! Kram!

Om det är någonting jag har lärt mig så är det att livet ta mig fan inte är lätt. I och med det har jag också lärt mig att sorgen, smärtan, vad det nu är som plågar en, inte går att skjuta upp. Den måste upplevas och härdas ut innan man är redo att ta några steg och gå vidare. Ibland tar det tydligen längre tid än vad man trodde. Har själv levt och gått runt i en jävla dvala hela sommaren och undrat hur länge min ångest ska plåga mig. Just nu undrar jag hur länge jag ska behöva undra.. Det suger alltihopa.

Meeeen, det bästa man kan göra är att snacka så jag tycker det är jäkligt bra att du delar med dig i bloggen och tar del av andras kommentarer, tips, erfarenheter mm.

Hoppas det kommer bättre dagar för dig snart!

Stackars sötnos:( Men det kommer att kännas lite mindre dag efter dag, allt eftersom tiden går, jag lovar. Vissa kärlekar kommer man aldrig riktigt över. Men kanske det är bättre att ha levt och älskat, än att aldrig ha vågat??

Nu är det dags att rycka upp sig!! men de e lättare sagt än gjort såklart. Har du verkligen sett till att du har fått ut alla agressioner? slå ett par kuddar, vält ett par stolar, spräck några tallrikar, håll något för munnen och skrik, ta en dusch och gråt, gymma lite. få ut allt. sedan kommer du vara redo för nya tag! :)

Hej Cimon.

Först och främst vill jag faktiskt nämna att din blogg är den första blogg jag någonsin kommenterar på och jag har ändå en såkallad "bloggrunda" bestående av "bloggeliten" som de flesta har nu för tiden.
Ditt sätt att skriva på och uttrycka dig på imponerar mig så in i norden!
Vi är lika gamla du och jag och ändå känner jag mig så liten jämfört med dig. Man märker att du är en människa med båda fötterna på jorden då de flesta killar i våran ålder oftast är helt ute och flyger i det blå om man säger så... (när fan ska de inse att det är dags att växa upp?!)

Nu ska jag komma till saken; du är så himla stark som vågar visa dig sårbar! Det är stort av dig att svälja stoltheten och faktiskt stå för att du ÄR sårad! Jag hoppas killar tar efter dig, du är en kanonbra förebild och jag är varken den första eller sista som säger det!

Det känns hopplös nu men tro mig, snart kommer den där äckliga, otroligt jobbiga och gnagande smärtan i bröstet att lätta och då kommer du må bättre än vad du har gjort på väldigt väldigt länge. Starta om på nytt, det behövs! Tills dess, håll ut :)

Kram på dig/ Malin

du är bäst cimon. b ä s t. och jag hatar också folk som tuggar på gaffeln när de äter. fyfan alltså! jag tänkte bara säga att jag önskar att jag kände dig, att du var lika gammal (eller ogammal) som jag. fortsätt med bloggen vad du än gör, den är guld värd för så jävla många.

Självklart har man rätt till att leva det lyckliga livet, men det kan vara svårt när man precis fått sitt hjärta splittrat i miljarder små små bitar. Låt det ta en tid som behövs och försök ta var dag som den kommer. Det är tilllåtet att vara nere och deppig, men kom ihåg också att det finns en mening med allt och vissa saker är inte menat att vara förevigt utan är mer som "tillfälligheter" som blir till för att vi senare ska kunna lära oss något utav det. SÅ njut av livet, skratta och le, gråt och skrik, ligg en sömnlös natt och tänkt igenom livet eller sov bort en hel dag! Håll dig vaken till klockan halv 5 på morgonen och se hur solen är påväg upp och det är nästan helt tyst ute! Gör allt du känner för att göra, men kom ihåg också att en vacker dag blir allt bra igen! Det är en garanti i livet.

Om det är ditt ex som du precis gjorde slut med har orsakat att du mår dåligt så säger jag bara ähhh, skärp till dig för satan. Hon var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Gå vidare!!!! Det finns hur många grymma tjejer som helst som skulle kunna tänka sig att vara med dig. Hon fick man bara negativ energi av. Utstrålade ondska och egoism.

Men vad faaaaaan Cimon, VAKNA NU !!!!! Är du en man eller en mes ???
Du har ju gnällt ett tag , men det får räcka nu !!!! Hon kommer inte tillbaks så du måste börja leva igen! Och jag tror inte du var hos dina vänner i helgen , du var nog ensam hemma och tyckte synd om dig själv . Kram

förmodligen inte så eneklt. men varför kan ni inte bara ta tillbaka varandra?

oh man it sucks.. Sorry to say thats all I can say.
it doesnt neccesarily helps to rub it in, and let it all come at once, but sometimes thats all one can do right.
At least you´re not one of the coolhearted, and thats a huge thing. I tell you, you´ll have a life of meaning with an open heart like yours / at least from what I know from your wonderful writing.. but then again, this doesnt help much when the heart is smashed. It will heal though. Eventually.
Till then, feel better mister, I´ll cheer you on any day.

J.

Jag vet att det gör fruktansvärt ont. Jag har själv spytt av smärta och varit övertygad om att jag aldrig, aldrig någonsin kommer ta mig igenom det. Jag vet att det känns som att man är mer kär än någon annan någonsin varit och jag vet hur man skyller på sig själv.

Jag ska egentligen inte ge dig några råd då alla läker på sitt egna sätt. Det enda jag kan säga på den fronten är: lås inte in dig. Det tar längre tid så. Släpp ut lite i taget. Var med vänner, bli skitfull, skrik, gråt och skratta. Håll inte inne något.

Och jag lovar dig att det går över så småningom. ;) Kram grabben!

Det är tyvärr så här. Man har sina ups&downs. Och med tiden så blir uppåtdagarna färre än de andra. Lovar :)
Jag hade inte haft ett "återfall" nu på säkert.. ett halvår.. Och så ser jag idag att människan ska gå och gifta sig med tjejen han var otrogen mot mig med.
Jesus.. Det är 2½år sedan.. och man känner sig så jävla patetisk som faktiskt fortfarande reagerar på det som händer i deras liv.
Men fan. Jag tycker ju att det skulle ha varit jag...
Näe, vi tar nya tag den här veckan. Okej Cimon?!
Kram

Ett brustet hjärta är som en sjukdom som man borde få något bidrag från staten och skippa jobbet och bara åka utomlands där inget påminner om den andra.
Här är iaf en låt som stämmer så sjukt bra!
http://www.youtube.com/watch?v=3Eugvr4n1To

Du gör så jävla rätt Cimon, vad som än hände mellan er så ska det inte knäcka dig! Hon var säkert en toppentjej, men du är en toppenkille också.

Okej, det sket sig men livet går inte under för det. Jag LOVAR dig att du kommer ta dig igenom det här, med hjälp av bra polare, massa rödvin, cigg och skitsnack på balkongen så fixar du det.

Känns väldigt weird att sitta och skriva "tips" via nätet, men jag hoppas verkligen att du ger det ett försök, för det fungerade för mig iallafall. Och även om det inte hjälper helt så kanske det ger dig en knuff i rätt riktning!

Jag och massa andra vill inte se farbror ledsen längre, så cheer up grabben! Du förtjänar att må bra, för du får oss andra att må bra med dina precisa inlägg och charm.

Du har hjälpt mig (och säkert fler) igenom mycket, så nu är det våran tur att hjälpa dig. Vi finns här för dig.

Take care!

Kärlek kan verkligen vara det bästa och det sämsta som finns. Jag tror på teorin att man ska vara tillsammans så länge det känns bra, börjar man känna att det inte känns lika bra längre och man tvekar på om man ska vara tillsammans längre måste man fundera på satsa eller inte satsa. Men att vara tillsammans med någon för att man inte vill att den ska bli sårad när man splittas upp är fel, och fortsätter man då att vara tillsammans skadar det bara båda mer. Är man den som fortfarande vill vara tillsammans är det självklart jobbigt, samtidigt så blir man bara mer sårad av att vara i ett förhållande som den andra kanske inte går in helhjärtat i. Det intrycket jag har fått av dig är att du är en bra kille, och att det hon som förlorar på uppbrottet. Det är bara att bita ihop, le och se framåt!

nu kör vi cimon! vi (dina läsare) finns här och stöttar dig i din emotionella instabilitet. jag tror på dig. du klarar det här!

Sån inställning ska det vara, farbror!

du fixar det! det är naturliga känslor, de kommer och går. alla känner sig hyfsat nere efter ett sådant uppbrott. det går fram och tillbaka som vågor, speciellt när det är så pass oväntat som det verkade vara för dig.

Oh det är hemskt. Jag trodde jag hade kommit över honom, efter 10 månaders försök att göra det. Jag har gråtit, skrikit, skrattat, tänkt på annat, bara tänkt på honom, ja allt.
Och så trodde jag att joo men nu, nu jävlar är han nog borta ur mitt huvud.
PANG.
Inte fan är han borta ur mitt huvud. Jag kollar fortfarande på bilder på han och mig på hans facebook och varje gång jag kollar så hugger det till i hela mig som en blixt. Han är det vackraste jag någonsin sett och någonsin kommer att se.
Vem fan ska toppa det?
Hur mycket jag än vill att någon annan ska duga så inte faan duger dom.

Så jag vet inte, kommer 10 månader till att räcka eller kommer den dagen komma då jag ska gifta mig men innerst inne veta att det finns en kille som jag tycker är 100000 gånger snyggare på alla sätt än han som står där framme och väntar på mig?

Framtiden får visa. Men jag skulle offra allt för att han skulle bli min igen.
Men vad ska man göra?

Försök få tillbaka henne Cimon! Eller det kanske inte är det du vill?

KRAM!