Bag of Bones var hur b som helst

Åh, besvikelsen är monumental just nu. Ni som följt den här bloggen vet att jag PEPPAT i evigheter för miniserien Bag of Bones, baserad på Stephen King-romanen Benrangel. I går hade den premiär på A&E i USA.

I kväll började jag se första avsnittet. Men jag fick stänga av efter ett tag. Jag klarade inte av hur b den var. För det första inleds den med vad som känns som världens längsta transportsträcka. För det andra är musikläggningen helt ogenomtänkt: är det exempelvis trovärdigt att Pierce Brosnans sörjande rollfigur, runt 60 år, skulle lyssna på modern emo-musik när han är ute och joggar? För det tredje är den så klumpigt gjord, det verkar inte finnas några regianvisningar alls. Bara en massa skådisar som säger repliker och ser skrämda/skrämmande/(försök till) sexiga ut.

Men det största felet är att den är tråkig. Jag känner mig som matadoren i Tjuren Ferdinand när han desperat skriker åt Ferdinand att "stånga mig, sparka mig, GÖR nånting". Få mig att känna något! Nope. Nada. Zzz...

Egentligen borde jag väl inte förvånas, Stephen King blir oftare än inte misshandlad i tv- och filmformat. Ja, det finns undantag. Men för varje The Shining eller Dolores Claiborne finns det tjugo Bag of Bones. Tyvärr. Jag ber nu böner för att Under the Dome och framför allt för att Det mörka tornet ska hamna på den positiva sidan. Även om oddsen talar emot dom.