Recension: Once Upon a Time

Den här hösten bjuds vi tittare på två sagobetonade tv-serier, Grimm (premiär i TV6 17 november) och Once Upon a Time. Bägge utspelar sig i modern tid även om sistnämnda kör med flashbacks. I går hade Once Upon a Time premiär i amerikansk tv och här är vad jag tyckte om den.

Det hela går ut på att alla sagoboksfigurer med Snövit (Ginnifer Goodwin) och hennes prins i spetsen får en förbannelse kastad över sig av Snövits elaka styvmor; de slängs in i vår värld utan minne av vad de varit. Den enda som klarar sig undan är Snövits nyfödda dotter Emma (även om hon också hamnar i nutid). 28 år senare jobbar Emma (nu spelad av Jennifer Morrison) som hårdför indrivare och tillika ensamvarg. På sin födelsedag dyker Emmas bortadopterade(!) son Henry (Jared Gilmore) oväntat upp och meddelar förnumstigt att hon måste följa med honom hem och bryta förbannelsen.

Needless to say är Emma skeptisk. Jag med.

Det jag har emot premiäravsnittet är i första hand uppbyggnaden, behövs det verkligen ett helt avsnitt för att komma till det vi alla väntar på: aha-upplevelsen hos Emma när hon inser att hennes son talar sanning? Allt är ju ändå hittepå så varför inte skynda på den biten?

Sen är det ju synnerligen beklagligt att orden happy ending fått en sån snuskig klang, då det används flitigt genom hela avsnittet. Jag fnissar av fel anledningar hver gang.

Men i övrigt är det svårt att riktigt uttala sig om serien. Det är inte en direkt hit som i fallet med Homeland eller Amercian Horror Story, men inte heller platt fall. Once Upon a Time behöver uppenbarligen några avsnitt på sig, vilket jag kommer att ge den. Men for the love of apple pie - låt Emmas fjäll från ögonen falla snarast!

Ah, just det. Robert Carlyle är med. Det räknas alltid som en bonus, även om serien i sig inte är bra (lex Stargate Universe). HÄR kan du se vad andra kritiker säger om Once Upon a Time!