Recension: American Horror Story

Låt mig börja med att säga: jag tillhör de som tyckte om lågbudgethorrorserien Harper's Island (som TV11 visat några varv). Ha detta i åtanke när ni sedan skummar igenom resten av recensionen. För man måste nämligen gilla stiliserade klyschor, naket, b-horror, uppenbara vinkar till andra skräckisar och Twin Peaks-estetik om man rätteligen ska uppskatta American Horror Story. Med det sagt, kan ni nu fortsätta läsa.

American Horror Story har delat tittarna i två läger. De som hatade premiäravsnittet. Som tyckte att den spretade och var rörig. Och så de andra, som kanske inte älskade den, men fascinerades av hur oförskräckt skaparna Ryan Murphy (mannen bakom Glee, Nip/Tuck) och Brad Falchuck (manusförfattare till Glee, Nip/Tuck) blandade och gav bland horrorgenrerna. Jag blev överförtjust. På riktigt.

Allt är ju så överdrivet, så underbart over-the-top! Och efter att ha sett höstens utbud där i stort sett varenda ny serie är en procedural och/eller stöpt i modell 1A-form, är det jävligt befriande att Murphy och Falchuck gått bananas! Vi har den mongoloida flickan som önskar livet ur alla, vi har den läskiga grannkvinnan (Jessica Lange FTW!), vi har den framtida high school-massmördaren, vi har dottern som skär sig själv, vi har den tidigare husägaren med hjärncancer och eldhärjat, deformerat utseende (Denis O'Hare från True Blood), vi har shapeshiftande hushållerskan (Frances Conroy FTW!) och vi har givetvis ett par spökande tvillingar (hej The Shining!). Samt en kåt Dylan McDermott. Puh, *torkar svetten ur pannan*.

Hade det inte varit för fantastiska Connie Britton, färsk från Friday Night Lights, skulle nog detta överlastade bygge rasa samman likt ett korthus. Men Connie blir en stabil grund för American Horror Story. Hon känns äkta mitt i allt det där galna, överdrivna och skrämmande. Hörni, det blir bra det här! Dock: Jag vill bara se en säsong. 13 avsnitt allt som allt. Med ett snyggt ihopknutet slut. Tack.

Se det störda introt *varning för känsliga tittare*: