Jag känner mig som det snoriga barnet i en film från 80talet. Likt en kägla, iförd randig tight tröja, med en polkaklubba lika stor som mitt huvud, snorig och klipp med pottfrisyr som lipar åt som andra små barnen på gården. En jobbig jävel, inte bara att se på utan att umgås med.

En dåre som bör sitta i hundkoppel vid barbesök, så att jag inte får för mig att simma hem. Bort från detta tropiska helvete.

För att ni ska förstå tänker jag lägga upp det klart och tydligt för er. Första och sista gången, så återgår vi till det glatta livet:

-Min mac gick sönder för två veckor sedan

-Jag har fått några köttätande bakterier på kroppen som äter upp vävnad och lämnar köttsår utan dess like. Antibiotikakur.

-Mitt kontrakt med Tv6 har utan min vetskap upphört.

-Jag har förlagt min väska på en restaurang.

-I väskan låg telefon, vaccinationspapper (som tar min in och ut från landet), bankdosa, plånbok, rumsnyckel och slutligen mitt pass.

Jag äger alltså endast mina kläder, som ligger inlåsta på mitt rum. Och med en diarre som verkar 2minuter efter föda, är att vara utan nyckel även det ett helvete. Två gånger har jag skitit på mig i väntan på att få kontakt med en städerska som ska hjälpa mig. Jag kommer inte ifrån detta land, och inte en kilometer utanför hotellet då vakter blockerar gatorna i elddemonstrationer, såvida man inte har svenskt pass. Vilket, jag alltså inte längre har. Däremot sitter en tjock och äcklig Alejandro Bandiros (ja, jag hittar på) och gottar sig i mitt svenska pass, och har väl sålt det för ett bananträd till Raul. Även Raul´s dotter åkte med på köpet. Grattis, Raul.

Så. Nu har vi tagit oss över den tröskeln. Jag ska bara gå till stranden, klä av mig naken och skrika svordomar som får Colombianernas öron att fladdra utan att förstå ett enda ord. När mina lungor värker, och jag somnat i fosterställning återkommer jag och delar med mig utav mina roliga äventyr här i fittlandet Colombia. Det lovar jag!

Det är med darrande underläpp, skrynklig haka och en heder som heter duga, jag presenterar, min Alex.

Kära läsare av Cimons blogg.

Tack för att blogglösa jag får chansen att skriva några rader här. Det är så mycket som jag vill berätta, kanske för mycket, jag känner en låsning här, vet inte riktigt var jag ska börja. Främst vill jag tala om Cimon. Ni har ju säkert en bild av er Cimon genom de kanaler han förmedlar sig genom. Det är er Cimon. Den här texten handlar inte om honom. Den handlar om min Cimon.

Min Cimon går runt här på stranden och bär på Per Hagmans trilogi Pool, Volt och Cigarett. Jag har aldrig sett honom läsa i den. Jag frågar honom om han tycker om Hagman. Han säger att han läste den första boken, men att han sedan inte kommit sig för att läsa den andra. Dagar har gått och varje gång jag ser honom ser jag bokens guldomslag blänka som en regnbågslax vid hans sida. Boken förblir oöppnad, den blir som en påminnelse över saker och ting man borde göra, men aldrig gör. Som något som man alltid hade på tunga, men aldrig fick utsagt.

Min Cimon har problem med sömnen. Han kilar i sängs vid nio på kvällen och stiger inte upp förrän 13 timmar senare. Vid frukosten frågar jag hur det är med honom och han svarar: “Jotack trött.” Han sover som ingen annan människa jag känner. Jag gillar nyvakna Cimon. Ansiktet har ännu inte fått tillbaka sina drag. Allt är lite på sniskan, håret på ända, hjärnan är exakt en och en halv sekund efter rörelserna. Han förstår först efter en stund vad hans kropp sysslar med. Det gör att hans nyvakna gång blir väldigt speciell. Han går bakåtlutad, som slutet på en parentes, som om överkroppen inte riktigt begriper vad benen håller på med. Han ser ut som den långe i Björnligan. Det är mycket lustigt att se honom på morgonen. Vi talar ofta om det.

Min Cimon tänker innan han säger något. Jag ställer honom en fråga och Cimon fastnar i rörelsen, stelnar till och funderar på vad han ska svara. Sekunderna går, jag skulle enkelt kunna kila iväg till baren och beställa en kaffe och hinna tillbaka innan han levererar. Men vi som väntar, väntar alltid på något gott. Jag har aldrig stött på en så “färdig” person i den åldern som Cimon. Han är inte alls lillgammal, han är brådmogen, tänkande, rent av kontemplerande. När Cimon pratar lyssnar vi.

Min Cimon pratar emellertid inte så ofta. Det är synd. Vi önskar alla att han kunde prata mer. Ofta sitter han så sällsamt tyst och tittar ut över havet. Vi undrar så vad han funderar på. Tyngs han av något? Det är något som förmörkat honom. Vi är många som vill hjälpa till, men det är så svårt att nå fram. Han stänger sin dörr med ett milt leende och öppnar inte, trots att vi bankar och ropar hallå.

Min Cimon tillhör den goda sidan. Han är min vän. Det betyder: Den som skadar Cimon skadar mig. Hans fiender är mina fiender. Jag vill fred, men om Cimon går ut i krig så följer jag efter.

/ Alex Schulman

"Jag behöver tips på naturens laxeringsmedel. Allt jag kan tänka på nu efter 4 dagars väntan är @calleschulmans´s förödelse/födelse"

*såhär kommer inläggen från Twitter att se ut i framtiden. Alltid något!

Vaskad pung eller inte; jag är här för att stanna. En partner att gå promenader längst stranden med, och få fötterna sköljda utav det karibiska havet eller inte; jag är här för att stanna. Skorpinoner i sängen eller inte; det tåls att säga igen, jag är här för att stanna.

Jag går runt och låtsas att jag är en framgångsrik och ärofylld man i sina äldre dagar från Italien som en dag vaknade upp och tänkte: "Tja, ska man ta sig en semester, och känna att jag lever" Och därför befinner sig i tropisk värme, som avslutar kvällarna med en dyr whisky och middag precis när han vill. Jag spenderar dagarna i linnebyxor och havannaskjorta eller passande linnekavaj. Repspekterad och älskad. Den där typen, som med sin förmogenhet sitter i styrelsen för 5 välgörenheten och är polare med Angelina Jolie.

Jag tror det är solen. För antingen är jag i extas, eller så har jag tappat det. Imorgon sitter jag kanske och vaggar, fram och tillbaka, naken i ett träd och tror jag är en apa.

Jag älskar livet.

Jag sitter brevid havet med cigg från den lilla affären som är så spröda att det sprakar vid varje bloss. Äntligen är alla förjävliga flygresor över och jag kan bara njuta utav värme och möjligheten att kunna svalka mig i det karibiska havet.

Jag, i en svettig skjorta och blå i ansiktet för att lunchen gjorde mig något så fruktansvärt risig i magen. Maten är inte att leka med här. Men jag kan fortfarande inte förmå mig själv att sluta le. Livet alltså, tycker ni inte?

För i helvete, jag kan inte ens skriva korrekt. Här har ni mig, en dag på jobbet mina vänner. Tråkigt nog, är det som alltid när man jobbar med TV så är det ett ständigt jävla shysh shyshande, men så fort jag har klartecken så ska ni få ta del utav min resa.

Nu ska jag knäcka en kokosnöt. Varför? Lite utav den anledningen, att jag bara kan.